mammakero

Det är inte så att jag sörjer så att jag inte kan skriva.

Det är inte heller så att jag har händerna fulla, som gör att jag inte har tid att skriva.

Ja, jag sörjer och det gör mina döttrar och make än mer.

Visst har jag massor på min lista av "Måste-göra-saker", som dessvärre aldrig verkar ta slut.

Varför jag inte gör inlägg eller knappt ens lägger in Instagrambilder, är för att jag inte kan.

Bilder och idéer har jag, men där tar allt stopp.

Åker förbi något på någon av mina linjer och vill skriva om det.

Kommer hem och upptäcker att jag inte har några ord.

Har egentligen massor av bilder och massor av ord som ni skulle uppskatta att se och läsa.

Ändå kan jag inte få ur mej varken det ena eller det andra.

Ja, jag har aldrig känt mej så stressad eller otillräcklig.

De flesta har säkert en hel familj bakom sej och orkar därför igenom allt jobbigt.

Min ursprungsfamilj har lämnat mej.

Är helt själv med alla bekymmer med min mors demens.

Varken min syster eller min far önskar göra något, men information vill de ha hela tiden.

Inte för att göra rätt för sej, mer för att de ska ha något att klaga på.

För det är det enda de gör.

Min svärmor, som är mitt rättesnöre, så kommer jag aldrig mer att få dina ledord, eller visdomsord.

Du har varit mitt rättesnöre genom livet, nu är jag ensam.

Du är saknad och du är älskad!