mammakero

Det är lätt att känna sej, 
som en övergiven brygga dessa vemodiga dagar.
Det är lätt att känna sej fjättrad, 
vid något ofrånkomligt, 
på samma sätt som isen griper tag om bryggans pålar.

Det är lätt att känna sej uppgiven, 
då man som bryggan om vintern undrar
- kommer jag att behövas?

För 
ingen badar i fruset vatten, 
ingen sitter på bryggan och metar, 
ingen angör sin båt där vid heller.

Men
man får aldrig ge upp hoppet!
För kanske - kommer någon och pimplar i närheten på isen?
Kanske - kommer någon dit för att åka skridskor?
Kanske - kommer någon på skidor och gör en paus där -
i väntan på en ny vår  och sommar?

Fast
det är svårt att tänka så.
Speciellt då vinden sliter i pålarnas förankringar.
Då ensamheten är som störst.
När kylan knäpper i de översnöade plankorna.
Till isens vemodiga sång.

Då
är det som svårast.
I vintern och vemodets starka grepp.
Att tro på en ny vår och sommar.

För
finns det ett slut på vintern?
                                                          - Mammakero januari 1995

 

 

 

 

Är ingen diktare egentligen, så denna dikt lär nog få fortsätta vara den enda jag gjort.

Vad som gjorde att jag skrev den, var att jag såg en bild i en tidning på en översnöad brygga.

Vemod, ensamhet, känslan av att sitta fast och vilja något annat och att vara behövd, var känslorna som strömmade ur bilden.

Bilden liknar den nya bilden jag hittat, när jag googlade översnöade bryggor.

Var tvungen att hitta en ny bild, för jag hittar inte dikten (som jag skrev för hand med bilden fastklistrad på samma papper).

Det är mycket jag inte hittar nu (laptopsladd, hårddisksladd och macroobjektiv bla), vilket gör mej så fruktansvärt frustrerad!

Känslan av att se bilden, får mej att inse att jag nog går omkring och känner mej fjättrad utan att kunna ta mej härifrån.

Och en stor ensamhet, som ger ett vemod som jag har svårt att hantera.

Det är därför jag bestämde mej för att publicera dikten igen.