Vecka 41 2018
Lyxade till måndagens frukost genom att äta den på ett fik, maken hade åkt tidigt för att göra klar utredningen som försäkringskassan ville ha gjort.
Utredningen ska visa om maken är fullt arbetsför eller inte alls arbetsför.
Vi hoppas på att de ger honom sjukpension, så han slipper hotet av försäkringskassan och arbetsförmedlingen.
Början av veckan bjöd på en stor variation av färger i parken.
Bäcken är full av fallna löv.
Härliga färger att sparka omkring i.
Försöker fånga löven som faller av grenarna...
Några frukter som ska bli vår frukost drink.
Tisdag kväll, jag har skruvat i sär våra gamla soffor och gjort plats för de nya sofforna att sättas ihop.
Vi valde nämligen att dels få sofforna hemlevererade, men oxå ihop monterade.
De tog till och med sej allt emballage, när de var klara!
Så ser de nya sofforna ut!
Det är två tresittssoffor som heter Hampton.
Plötsligt så kändes det som om hela möblemanget runt sofforna hörde ihop, för det har jag egentligen aldrig tyckt att möblerna i vardagsrummet gjort tidigare.
Har börjat följa en amerikansk inredningsdesigner på YouTube och hon sa att man skulle inreda alla hem som om det var ditt "foreverhome".
Det har jag aldrig gjort, vilket är lite tragiskt med tanke på att vi har bott här i 23 år...
Kärnorna bildade ett hjärta.
Slutet av veckan förändrades parken till ett gyllen hav av löv.
Min favoritallé.
Så vackert att jag blir nästan tårögd.
Har frossat i vackra träd denna vecka, olika färger och former.
Visst är detta en magiskt vacker rönn?!!
Ytterligare en gång försöker jag fånga blad som faller.
Urdrag ur min bok:
"Lyssnade på ett radioprogram i P1 som handlade om en tjej som kallade sej Prestations Prinsessan. Hon nämnde om de 4 hörnstenarna i livet för en med utmattningssyndrom:
* Sova
*Äta
*Egentid
*Motion
Och de är verkligen essensen av mitt liv just nu. Egentligen borde de varit hörnstenarna i mitt förra liv med. Kan verkligen inte förstå hur jag kunnat missköta mej så till denna grad jag nu befinner mej i. För dessa hörnstenar är ju självklara och okomplicerade. Absolut ingen relativitetsteori. Har märkt att mina ångestnätter (åtminstone den sista) kom sej av att två poster föll bort och jag då rasade ihop som ett korthus."
Gula höstlöv i solnedgång blir som guld.
Urdrag ur min bok:
"Har tänkt en hel del den sista tiden, på frågan jag får då jag möter människor jag känner. - Hur mår du? Tre små ord som rymmer en fråga, ställd med en fin avsikt att visa att de bryr sej om mej, men vad ska jag svara? Vill inte verka snorkig, men vill inte ge en berättelse om hur jag verkligen mår som svar. Varför vill du inte det tänker ni då? Därför att då blir svaret långt, omständigt och ingående. När frågan ställs, är det ett kort och trevligt svar alla vill ha och det finns inget kort och trevligt svar på den frågan. Har försökt med varianter på - det går upp och ner, men det svaret gör frågeställaren obekväm. På samma sätt som jag blir mycket obekväm av psykologens fråga riktad till mej då vi ses. - Vad vill du prata om idag? Varför den är så obekväm vet jag inte, men jag får ett ångestpåslag och blir alldeles blank på tankar och känslor. Har inte ens varit medveten om att det är ångesten som gör allt blankt förut. Det berättade psykologen idag. Hon gav mej oxå fler exempel på hur ångest kan yttra sej och plötsligt förstod jag, att jag har haft ångest i hela mitt liv i omgångar."
Älskar träd med gula löv i motljus!
I början av veckan hade löven bildat små öar på ytan, denna bild är tagen på söndagseftermiddagen och nu syns knappt vattenytan.
Älskar att släpa fötterna och sparka upp löv!
Det doftar så gott och frasar så härligt.
Ja Pernilla, jag är lyckligt lottad att jag fortfarande känner dofter, ser färger och njuter av vissa mjuka ljud som finns i naturen.
Vattenytan speglar guldet.
Höstsådden har kommit upp och ränderna drar in blicken djupt in i bilden.
Här lyckades jag få med några fallande löv!
Spalka kling i löven - då tänker jag alltid på min mors historia hon berättade varje gång hon sparkade kring i löven.
Tror jag skrivit den historien någon gång för en massa år sedan, men kan berätta kortfattat om pojken som inte kunde säja R.
Han hade en rektor som han inte gillade som hette Kling och pojkens mamma missuppfattade situationen lite...
Närbild på soffornas tyg.
De gula kuddarna gör sej bra mot soffan mörka toner, skulle vilja köpa nya kuddöverdrag i rost färg istället för de ljusrosa jag har nu.
De ljusrosa är mer vårliga tycker jag.
Söndagsfrukost, då jag försöker skicka lite kärlek till mej själv (och maken med förstås).
Älskar verkligen detta fat och mugg som jag köpte på Rusta för några veckor sedan.
Veckans trisstema är, "så här ser det ut där jag är".
Därför blev det hela tre Instagrambilder denna vecka!
Det är verkligen magiskt vackert ute nu!
Träd när de är som vackrast, med gyllene löv i motljus!
Har anmält mej till en trevlig workshop i slutet av november. Klicka på bilden så länkas du till sidan.
Känner att jag vill göra något roligt och annorlunda, så fick jag syn på detta.
Min 50-års present frös ju inne då maken inte mådde så bra så han kunde resa bort.
Så detta får bli min egna resa.
Det har varit en mycket orolig vecka för mej och maken.
Ni har ju hört tidigare att jag berättade om att jag blev dålig av min medicin och fick rådet av en i postfamiljen att dela tabletten i stället.
Så gjorde jag det i en vecka och så var det dax för att åka och röntga strupe och svalj.
Den saken har jag oroat mej ända sedan jag fick tiden i slutet av juni.
Natten innan tog jag därför en hel tablett.
Och det fungerade, så jag fortsatte i fem kvällar efter det att ta en hel tablett.
Morgonen den femte dagen blev jag jättedålig i magen som slutade med en enveten diarré.
Slutade då helt tvärt med medicinen och morgonen därpå var magen bra, men värre var det med min kropp.
Värk i leder och så enormt trött var jag.
Fick veta att de nya sofforna skulle komma på onsdagen och jag tror jag började oroa mej för hur logistiken, ut med det gamla och in med det nya, skulle fungera.
På tisdagen så misskötte jag mej så pass, att två av mina fyra hörnstenar i min tillvaro just nu rasade, vilket gjorde att natten till onsdag vaknade jag upp till en fruktansvärd panikångest.
Ingenting bet på den ångesten, det var bara att härda ut.
Den höll i sej hela natten och resten av veckan har jag lidit av sviterna av den natten, i form av extrem trötthet och ont i kroppen.
Nu går även sjukskrivningen ut och jag måste träffa läkare igen.
Denna gång har jag bytt vårdcentral, så jag får en ny läkare.
Det känns både bra och nervöst, men jag har fått ett intyg av min psykolog att ge till läkaren som underlag.
Ohhhh så fina bilder! Vilken härlig park! Vi jagade färggranna träd i helgen men de är inte så färgrikt här i år. Det har varit så torrt så bladen har blivit bruna eller ramlat av. Men visst är det finn, på sina ställen.
/P