Vecka 46 2020
Den första veckan som arbetslös rusade förbi med en rasande fart.
Började direkt första dagen med att ta en rask promenad innan frukost, för att försöka röra på mej nu då äntligen har fått ordning på kroppen.
Sedan betade jag av en massa saker som jag samlat på hög sedan jag började jobba i somras.
För att så ta kontakt med A-kassa och Arbetsförmedlingen.
Morgonpromenad bland guldiga löv.
Tänk att det är så lätt att dras med in i omgivningens kaos och så villa bort sej själv när kaoset tar över en.
Den här tanken har aldrig slagit mej förr, att det jag klagar på är behov som jag inte tagit hand om.
Så här bestämde jag mej för att ta tag i fönsterputsningen, vilket jag inte gjort överallt på två år...
Åkte till däckverkstan och fick vinterdäck på bilen.
Vad vi mer fick, var ett tomt batteri, så vi fick ladda batteriet i 10 min innan vi kunde rulla av rampen.
Hade ett långt samtal med älsta dottern om det här att vara en kreativ person med egna visioner om vad som är mest viktigt i både livet som stort, som hur hon önskar att hennes arbete ska vara.
Det är så himla stor vikt som läggs på alla invånare i vårt samhälle idag, att man måste lyckas annars är man en beklaglig looser.
Och med benämningen att vara lyckad/lyckas med livet, så räknas bara pengar och antalet följare man har på sociala medier.
Vi bestämde efter vårt samtal att ta en morgonpromenad tillsammans - hon i Örebro och jag här hemma.
För att vi skulle känna det som vi promenerade tillsammans så talade vi i telefon och skickade bilder till varandra från våra vägar.
Här har de tre tavlor jag köpte på våren 2018 äntligen kommit upp på väggen!
Det berodde på att yngsta dottern förra veckan skickade oss en print av en av hennes skisser.
När jag fixat en ram till den, så hittade jag de andra tre tavlorna.
Plötsligt händer det!
Tänk vad fint de gjort med sitt hus i sommar!
De har bytt tak och stuprännor samtidigt som de även målat om huset i helt andra färger.
Nu ser det ut som ett nytt hus.
Här är något mycket viktigt här och nu för mej.
Hade idag (måndag vecka 47) ett mycket viktigt möte med min psykolog, det första på över ett halvår.
Känner alltid så här i november, när träden står som spöken utan sina löv och mörkret väller in, att jag blir deprimerad.
Det blir värre av att kroppen börjar värka, jag blir tröttare och återhämtar mej mycket långsammare än annars.
Nu triggades även en av mina tyngsta (och älsta) triggers in efter samtalet med arbetsförmedlingen.
Som ni kan se på bilden bakom texten, så triggades mitt inre traumatiserade barn till börja racka ner på mej själv.
Vilket jag gjort mot mej själv i hela mitt liv (jag började som barn) och försöker nu därför göra allt vad jag kan för att sluta med det.
Tur som jag har, är min psykolog en pärla, så vad min trigger var och vad det i sin tur utlöste inom mej, kom hon på nästan direkt.
Inte nog med den enorma lättnadskänslan av att förstå vad som hände, så blev det än bättre av att jag fick verktyg att hantera den triggern.
Vad härligt att du har en bra psykolog!
Det där med att gå promenader ihop på detta sätt var klockrent!