Tankar runt känslor
Har funderat mycket på det här med känslor.
Funderingarna har gått på hur känslorna får mej att må och om känsloreaktionen står i proportion till situationen. Eftersom jag även numera ägnar mycket av min energi till att lära mej mer om mej själv och min inre värld - alltså min själ - så har jag ju mött åsikter och råd gällande positiva och negativa känslor. Alltså hur deras natur speglar då den världsomsyn jag får om jag väljer den ena eller den andra vägen.
På de sista veckorna har jag hört 2 poddar med olika samtal och personer som samtalar, som tar upp ämnet känslor, känslostormar och känslomässiga översvämningar. Den sista podden var den som verkligen fick mej att börja fundera på allvar. Där samtalar Stephanie Powers med Kute Blackson då Kute plötsligt säjer:
"Känslor är bara känslor. Plus eller minus, tunga eller lätta, svåra eller enkla - det är den vikt du själv lägger på dina känslor. Inte för att känslorna sådana."
Det bara klack till inom mej och jag började förstå grundtesen i läran om känslor! Översatt till mitt liv just nu, tänker jag dela med mej något få personer vet om mej.
I hela mitt liv har jag haft dåligt självförtroende, alltså att jag inte trott på mej själv att jag kan göra saker som för mej är nya. Dessutom har jag haft dåligt självvärde, för jag har inte trott att jag är värd något bra. Som pricken över i:et så har jag haft dålig självkänsla, för jag har aldrig lärt känna mej själv och vad jag kan, vill, önskar och drömmer om. I hela mitt liv har jag bara fortsatt med det jag påbörjat, kämpat utan att ens fundera på om det ens var något för mej.
Vad har nu detta med känslor att göra? ALLT! För hur ska man förstå sej på sina egna känslor, var de kommer från, varför de kommer överhuvudtaget eller varför de ibland är så otroligt intensiva? Känner du inte dej själv, så trycker du undan alla obekväma känslor för att du inte vet hur du ska hantera dem. Och när du trycker undan dem blir de större och när de blir större är de läskiga.
Inför varje inlämning eller prov detta år har jag fått ångest, ofta så det faktiskt nosar på panikångest. Det dummaste med detta är att nu känner jag mej själv och vet att jag är värd beröm och framgång för att jag KAN. Jag har kunskapen. Ändå blir jag så ansatt av panik och ångest varje gång. När Kute sa att det bara är känslor och styrkan i känslorna är det jag själv bestämmer över. Det blev en AHA-upplevelse modell större. Med det menar jag inte att jag inte hamnar i samma ångest varenda gång i alla fall, vilket jag gjorde senast idag... Nej, min AHA-upplevelse bestod av att jag äntligen kände igen mönstret och insåg att det jag alltid i hela mitt liv klassat som ångest, lika gärna är mycket spänd förväntan! För att spänd förväntan, oro, ångest och panikångest är samma känsla - bara med olika tyngd. Tyngd som jag själv lagt till, på grund av att jag aldrig lärt mej att de känslorna är samma känsla i olika grader!
Jag gillar verkligen att läsa dina kloka tankar!!!