mammakero

 

För jag jobbar ju inte på mitt vanliga jobb nu, som ni vet, jag jobbar jättehårt med att skifta fokus.

Allt som hänt under 2018 har rört upp en massa gammal skit i mej, vilket har påverkat hur jag bemött mina problem och med svårigheterna som följt dem.

Med gammal skit menar jag bland annat när maken fick cancer 2008, vilket jag fortfarande inte bearbetat inom mej, så det ligger och skaver i massan av tumultkänslor.

Denna massa började jag samla på redan som 8-åring och hela vägen fram till nu.

Har just upptäckt att det är verkligen en hel massa instängt i mej.

Vissa av delar av den massan är jättejobbiga saker och det är därför jag aldrig tagit tag i dem förr.

Min psykolog har hjälpt mej att börja, men under juluppehållet har jag jobbat med detta själv.

Har varit rent mörbultad, både i kropp, som i själ.

Av anledning av att det fanns individer i min ursprungsfamilj som utövade känslomässig manipulation, så lärde jag mej tidigt att läsa av situationer och människor.

Så lärde jag mej att hålla en låg profil och inte dra uppmärksamhet mot mej, vilket naturligtvis ändå inträffade allt som oftast.

Var gång jag inte legat "tillräckligt" lågt, så straffades jag.

Inte alltid med slag, långt ifrån.

Det var nästan alltid psykologiskt hårda straff.

Ska inte gå in mer på det, men nu har jag öppnat den "förbjudna och farliga" lådan.

Och jag har gjort mej av med människor och vissa situationer som gjort mej illa förr och ända fram till nu.

Visst låter det hårt att göra sej av med människor, men jag vill hellre samla på nya och fina människor och bära med mej dom genom mitt liv.

För att kunna göra det måste jag rensa ut skiten inom mej.

Det är nämligen så att det inre fungerar precis som ett hus och ibland måste man göra sej av med saker.

När jag gjort det så hände något förbluffande, jag hittade en dold kraftkälla inom mej, vars styrka gör att jag idag surfar utan ansträngning.

Även då jag satt  hos psykologen och djupa smärtor sakta började bubbla upp i mej.

För första gången så kände jag inte den där ofantliga sorgen inom mej längre.

Sorgen över vad den lilla flickan, som var jag, har utstått alldeles själv och oskyddad.

Nu vet jag att hon blev en fantastisk kvinna helt på egen hand!

Vilket faktiskt gör att jag är omåttligt stolt över henne!

Nu låter det som mitt jobb är färdigt.

Vilket det långt ifrån är!

Nu börjar det riktigt svåra jobbet - att skifta fokus.

Måste gå ifrån att vara den person som alltid tänker på alla andra och ger bort allt jag har, för att sedan inget ha kvar till mej själv.

Måste börja ge inåt först och kanske senare ge även utåt, vilket är precis tvärt om det varit.

Att skifta fokus är som att bli en annan person, med ett helt annat tänk och helt andra värderingar än jag har haft.

Det är det svåraste, att bli en ny bättre verson av mej, utan att falla tillbaka i gamla mönster och långsamt förtvina.

Låter detta drastiskt?

Det tycker inte jag, för som jag kämpat i höst - eller rättare sagt hela 2018.

Vill inte tillbaka!

 

 

Det är detta som jag jobbar med nu.