Tillfälligheter
Ganska djup sådan faktiskt.
Tänker på hur jag lever mitt liv och hur mitt liv blev just så här.
Upptäcker att hela mitt liv är baserat på en massa tillfälligheter.
Hur menar jag nu?
Helt enkelt så att jag träffade min man av en tillfällighet, till exempel.
När jag mött honom visste jag att vi hörde ihop.
Inte någon passion direkt, men jag visste han var min och jag var hans.
Han är handen och jag är handsken, om ni fattar.
Vi har hållit ihop sedan 24 år tillbaka.
Vilket är hela mitt vuxna liv och mer än hälften av mitt liv.
Till och med våra barn är tillfälligheter.
Maken och jag träffades och flyttade ihop nästan omgående.
Gravid blev jag inte långt efteråt.
Hade alltid trott att jag aldrig skulle gifta mej, skaffa barn eller jobba utan att resa i jobbet.
Trots det har jag aldrig en endaste sekund velat ha det annorlunda.
Yngsta dottern fick vi vänta i hela 8 år på.
Hade haft en äggledarinflamation och trodde jag blivit steril.
Var vi flyttade var en tillfällighet.
När älsta dottern var ett halvår gammal flyttade vi 120 mil söderut.
Bort från släkt och hela det sociala skyddsnätet de var.
Det var maken som fick flytt och bostad fixad, bara han kom hit och började jobba.
Själv hade jag aldrig satt foten på västra sidan av Vättern förr.
Mitt jobb är oxå en tillfällighet.
Ramlade in på posten via det legendariska bananskalet.
Maken blev utan jobb efter 7 år här.
Lade ett gott ord hos chefen och sedan hamnade även han på posten.
Att vi bor just där vi bor, är en tillfällighet.
När vi precis flyttat till denna stad, så var jag ofta med dottern i den stora lekparken.
På andra sidan bäcken fanns ett stort, vackert och gammalt hus.
Där ville jag bo...
Efter 7 år kom möjligheten.
Problemet var att de som äger huset, ville ha en hyra som var högre än vi hade råd med.
Vi älskade lägenheten direkt, så vi erbjöd oss att göra lite trädgårdsarbete mot lägre hyra.
Efter betänketid var den vår.