Trasslig uppväxt, psykisk ohälsa och en väg ur det
Uppväxten min har präglat mej, med både ljusa och mörka situationer och relationer.
Min familj var dysfunktionell med många punkter av tung problematik och jag hade inte en enda vuxen jag litade helt på.
I skolan var jag ett udda barn i konstiga kläder (mamma sydde om begagnade kläder till mej och min syster ända upp till mellanstadiet).
Det lade grunden till att jag blev en outsider från början av skoltiden.
Under mellanstadiet accelererade utanförskapet till regelrät utfrysning, för att bli helt okontrollerbar verbal mobbing i högstadiet, där lögner och skitprat bakom mej höll på att förgöra mej.
Det gick inte en enda dag utan att jag funderade på bästa sättet att dö på.
Nu är det så att jag alltid haft en stark känsla för vad som är rätt eller fel inom mej och det är den känslan som hållit mej vid liv.
Ända till jag skulle fylla 18 år, fanns det ingenstans jag kunde kalla fristad eller någon enda människa som jag kunde lita på.
Kunde inte ens lita på psykologer eller kuratorer, då de alla förrådde mej på olika sätt.
Här har ni upplägget som kunde ha blivit födelsen av en missbrukare eller gangster.
Nu blev det inte så, eftersom jag alltid haft den inre kompassen och en stark känsla för rättvisa.
Istället för att välja den enklare vägen att döva smärtan inom mej med droger, så satte jag upp många och viktiga levnadsregler för mej själv.
Sen hade jag turen att träffa min man som ung och det är via honom och hans mamma som jag lyckades kapa de mest förtärande banden i mitt liv.
Trots det har jag panikångest och har vid flera tillfällen varit rejält deprimerad genom åren, något jag jobbat hårt med utan att ha några verktyg.
Allt bara rullade på i mitt liv i hemsk berg- och dalbana, som bara blev värre ju mer jag försökte kontrollera min omvärld.
Det måste vara min envishet som gjorde att jag genom småbarnsår, långväga flytt, arbetslivets alla bekymmer,sjukdom och livspussel i allmänhet, ändå höll så länge som jag gjorde.
Har nyss i ett inlägg berättat om mitt avgörande breakdown 2018, där mitt gamla jag faktiskt dog.
Vet att det låter en smula överdrivet och dramatiskt, men det var faktiskt vad som hände.
Mitt liv som det sett ut fram till då, var som ett skepp som gick i sank och jag spolades upp på land och visste inte vem jag var eller var jag var.
Yngsta dottern hittade min psykolog - en pärla! - som gav mej massor av verktyg att jobba med mitt inre.
Det där var något nytt för mej, för jag visste inte att den enda vägen till en förändring kommer inifrån.
När jag i första början tog de första rädda stegen i mitt inre - där tankar, känslor, oro och gamla ouppklarade bekymmer finns - så var det med en skräckblandad beslutsamhet.
Med min psykologs hjälp att förklara alla märkliga reaktioner som dök upp inom mej, så började jag förstå varför jag mått så dåligt genom livet - jag hade inte levt mitt liv, jag hade bara nätt och jämnt överlevt.
Varför skriver jag nu ner denna historia?
Det gör jag för att jag flera gånger de senaste två veckorna, har fått tecken/hintar/inspiration att dela med mej av min utveckling.
Sen vill jag se om det är någon där ute som behöver läsa detta just nu.
Om detta kan hjälpa/inspirera någon till egen förändring, så är det tillräckligt.
Idag drog jag ett kort ur Tarotkortleken och fick upp Drottning i Stavar, som oerhört tydligt satte ord på de tecken/hintar/inspiration jag bara känt av tidigare.
"Vad antyder kortet Drottning i Stavar? - Nu har du arbetat med dej själv och gjort framsteg. Det är nu tid att dela detta med andra."
Vill ni läsa mer? Läs detta inlägg från januari 2019 om att skifta fokus.