mammakero

Det var den tyngsta perioden i kampen mot makens cancer, som var orsaken.

Allt började på sätt och vis i april året innan, då makens ena knä helt mystiskt svällde upp som en ballong.

Med svullnaden började det värka väldigt mycket, så att han inte kunde gå.

Envis som han var,  så jobbade han hela dagen i alla fall, innan hans närmaste chef sa att han skulle åka till sjukhuset.

Där skrev de in honom på direkten, för även läkarna var förbryllade.

De tömde knäet på vätska och gav honom antibiotika, som dess värre inte alls tog.

Han var inlagd tre dagar.

Senare sa makens specialläkare på canceravdelningen, att det berodde på att han redan då hade cancer.

 

Maken och jag var på ett vanligt spinningpass tillsammans, när jag såg att han höll på att svimma.

Han klagade på att han inte fick någon luft och för mej kändes det jättekonstigt för att han hade (och har) kondition som en elit tränad fotbollsspelare.

September blev oktober och hans tillstånd försämrades genom att han började flåsa då han bar matkassar från bilen och in till exempel.

Han kunde inte gå i trappor utan att det tjöt i lungorna och han var tvungen att stanna för att hämta andan.

Efter att ha tjatat i en månad sedan det spinningspassets kollaps, att han skulle uppsöka vårdcentralen, så gjorde han det.

Han kom hem med astmamedicin och jag blev vansinnigt arg!

Maken har allergi, men inte astma.

Dessutom var han så fruktansvärt mycket tröttare än annars, samt att han svettades kopiösa mängder varje natt och dessutom hade tappat aptiten.

Så jag tjatade på att han skulle uppsöka vårdcentralen igen och det gick en vecka till.

Denna läkare tyckte att ett lungkapacitets test skulle göras och där kom den första chocken.

Maken använde bara 60% av sina lungors kapacitet!

Läkaren fixade en il tid för skiktröntgen av lungorna och efter en vecka till gjorde han den.

I vanliga fall berättar inte sköterskorna något innan läkarna har tittat på proverna, men denna sköterska sa direkt till maken att det var en förändring i lungan.

Det var chock nummer 2.

 

Två dagar efter skiktrötgen fick vi chock nummer 3, maken har inte bara förändringar på lungorna, även levern var angripen!

Läkarna sa inte en enda gång något om cancer, men jag var helt säker redan då...

Fem dagar senare den 26e november, då min makes mor fyllde 70 år blev han inlagd direkt efter han träffat sin specialistläkare.

Efter den första undersökningen sa Rolf, som makens läkare heter, att maken har Lymfom (körtelcancer).

Den största tumören satt mellan lungorna och mätte 14x8x2,5 cm, så det var därför han hade haft så svårt att andas.

Två stora undersökningar väntade, en skiktröntgen från hals ner till bäckenet och avlägsnandet av en stor körtel på halsen.

Lymfom botas inte med kirurgiska ingrepp eller strålning, bara med cellgifter.

Maken fick efter alla undersökningar veta att hans lymfom var elakartad (dvs växande).

Vävnadsprovet från körteln de tog från halsen, visade vilken sorts lymfom maken hade av de 30 olika sorter som finns, lade även grunden till makens egenhopkokta häxbrygd - cellgifterna - som han skulle få 6 omgångar av med 14 dars mellanrum.

 

Den elakartade lymfomen, behandlades med elakartade cellgifter och i ett elakartat tempo.

Rolf, makens läkare, var jättenöjd med läget och berättade att oftast orkar inte kroppen med de hårda cellgiftsbehandlingarna, så plan B eller C får tas till.

Men den 13 mars så var maken tillbaka på sjukhuset, för cancern ville inte släppa taget, de hade hittat tumörer som spridit sej till mjälten och plan B inleddes.

Här kom den värsta tiden för mej, jag såg hur makens kropp misshandlades, tynade bort inför mina ögon och blev blekt gul med massor av blåmärken.

Två helger på raken kördes dunderbehandlingen enligt plan B med 2 timmars intervaller på cellgifter.

Makens mage höll inte och han fick inte behålla maten.

De få dagar han var hemma de här veckorna, så sov han dagarna lång i soffan, han orkade inte ens titta på TV...

 

Den 25 mars åkte han in igen.

Blodkroppar och blodvärden var farligt låga, så han fick nytt blod med gott om blodkroppar.

Det gjorde att han blödde näsblod som en fontän i flera timmar.

Som en urvriden disktrasa hämtade jag hem honom.

Bara för att köra tillbaka honom morgonen därpå, han hade 40 graders feber!

Alla blodvärden var illavarslande låga och det oroade läkarna.

Han fick ligga inne i 5 dagar  för att läkarna skulle få ordning på bekymrena.

 

Den 22 april, efter en månad av att ligga lågt och vänta kommer glädjebeskedet.

Efter en sista stor undersökning med en special röntgen där man använder uran, visade det sej att maken besegrat cancern!