mammakero

 

Så här känns det för mej just nu, jag satt ute på vår ljugarbänk i dagens sista varma solstrålar.

Min far ringer mej och vi har som vanligt ett djupt samtal om lycka och att ta dagen som den kommer.

Han har tre stora St Bernardshundar och två av dem har varit jättesjuka i vinter.

Den ena har haft en bruten höft och den andra har haft en hudinfektion som gjort att hon vaknat varannan timme och varit ytterst besvärad av varande- och kliande exem.

Han beskriver att hans morgonar inträffat tidigt, då han suttit med sin kaffekopp i solen och tittat på sina numera välmående hundflickor och känt hur tillfreds han är med sin tillvaro.

Att all hans oro och illla mående,förr,  över hur två av tre hundflickors dåliga tillstånd, får honom att hamna i både psykisk och fysisk obalans.

Förstår honom precis.

Nu, mår han precis som jag, bra!

Sitter själv ute på ljugarbänken utanför vår ytterdörr och hör hur fåglar och festande glada människor gör sej hörda.

Solen värmer mitt skinn och jag är helt lugn och mår så bra man kan som en vanlig människa mitt i livet.

Den enda skillnaden är att han gör det tidigt på morgonen och jag sent på kvällen.

Annars är våra tillstånd exakta - vi mår oförtjänt bra!

Han kan mycket väl förstå mej då jag inte oroar mej för morgondagen, det brukar alltid lösa sej.

Själv är jag inte orolig för att han blir senil eller så, han uppför sej precis som jag själv skulle uppföra sej.

Vi förstår varandra med andra ord!