mammakero

 

Det kan sammanfattas med ordet lärdomar.

När jag först inte klarade min vardag, med de verktyg jag alltid använt mej av när jag haft problem, så kom lärdomarna ofta om hur jag egentligen skulle göra och de var rätt hårdhänta med mitt psyke.

Med mina nya verktyg och när jag förstod varför jag fastnat med mitt gamla tillvägagångssätt, så kändes det som en pånyttfödelse då jag gick från klarhet till klarhet.

Lärdomarna hade jag fattat och jag var övertygad att jag fattat allt rätt.

En av de svåraste lärdomarna var att ändra fokus och att inte tillåta mina gamla "reaktioner" eller tankar.

Min psykolog förklarade bra och jag fattade, men mina "själasidor" på Instagram pepprade mej med citat.

Ett av de citat som jag hade som  svårtast för var:

 

För hur i ... all sin dar kan jag ens försöka tro på det uttrycket?

 

Det är det jag tänkt på idag, att allt jobbigt jag upplevde idag, inte hände mej - de hände för mej.

Ok, jag kan förstå att det är svårt att hänga med när jag bara helt plötsligt pepprar er med inlägg och information.

Ni får höra massor av skilda saker, utan logik.

Så jag berättar från början.

 

Denna morgon vaknade jag ur en oklar och intensivt påträngande dröm om undergång.

Förstod inte alls varför jag fått den drömmen till mej, det förklarade ingenting alls och jag förstod ingenting heller.

Vad som däremot var påträngande klart, var att jag var T.R.Ö.T.T.

Känslan av att stiga upp och vara helt groggy, var otäck, men att känna mej helt hudlös (försvarslös) var värre.

Normalt börjar jag alltid dagen med meditation, det gör att jag på något sätt sätter mina gränser för vad jag vill utsätta mej för per dag.

Denna morgon somnade jag innan meditationen ens börjat.

Väl på jobbet gick allt fel som kunde gå fel.

Mina arbetskompisar drog in mej i samtal och jag försökte interagera.

Det var kaosartat även denna morgon och jag gjorde som jag alltid gjort vid såna tillfällen - jag styrde upp och löste problemen.

Förstå mej rätt, det är inte mina arbetskompisar som ska veta mina gränser, det är jag som ska sätta  dem.

Vilket jag inte gjorde.

När jag väl börjat min posttur, hade jag tappat taget om alla mina önskemål och över hur min dag skulle få styra mina tankar.

Dagen blev bara värre och värre.

Det kändes som om jag aldrig varit sjukskriven eller fått nya verktyg till att bygga upp min nya värld med.

Botten nådde jag när jag sitter vid en lång lådsamling och är så stressad så jag mår fysiskt illa, över hur mycket klockan är och över att jag misslyckats med allt.

 

Här började jag sätta ihop alla händelser och känslor som styrt min dag.

Bara det att erkänna att de styrt min dag - får känslan av misslyckande att knyta ihop min mage.

Hur kunde jag hanterat mina nya lärdomar så illa idag?

Skamligt.

Vad kan jag lära mej av det?

MASSOR!

 

När jag sitter vid den långa brevlådesamlingen och känslan av misslyckande slår mej (för jag har verkligen gjort allt fel idag) - så förstår jag plötsligt!

 

 

Om jag nu är en 52 år gammal hund som ska lära mej att sitta på ett helt annat sätt än förr - varför begär jag då av mej själv att jag ska klara de nya direktiven på 3 veckor?

 

Det är här de verkligt viktiga lärdomarna kom - att inte dåliga/jobbiga saker händer mej, utan de händer för att jag ska lära mej läxan ordentligt.

Nu vet jag att om jag inte har min mentala "sköld" aktiverad redan när jag kommer till jobbet och/eller tror att jag nu kan allt redan, så går allt åt skogen.

Än kan jag inte hantera det nya sättet fullt ut, men jag får ändå inte vara så hårdhänt med mej själv att jag straffar mej för att jag inte greppat allt än.

 

Så nu har jag haft en ordentlig tillbakagång, men som jag sa till en häpnadsväckande man på turen, jag ger aldrig upp.

En tillbakagång är en tillbakagång, men jag ger aldrig upp!