Har funderat mycket på
Livsvägval, lära känna mej själv och leva det liv jag är ämnad att leva.
Sedan barnsben har jag vetat att jag är här just nu av en anledning, men vilken den anledningen var hade jag ingen aning om. Något som jag däremot var helt fascinerad av var milleniumskiftet och hur gammal jag skulle vara då. Som om något extraordinärt skulle inträffa då.
Tonåren mina var kaotiska och jag funderade i en massa år på bästa sättet att ta mitt liv, men jag har aldrig gjort ett allvarligt försök. Det berodde inte på att jag inte vågade eller inte riktigt ville det, utan på att jag hade satt en nedre gräns som jag var tvungen att nå innan jag "tillät" mej ta mitt liv. Trots att jag var ensam och inte hade någon i min omgivning som jag litade på, så föll jag aldrig ner till min nedersta gräns. Det var som om det fanns högre krafter som stöttade mej hela tiden.
När jag träffade min man så fick jag ett stöd och en mening, vilket gjorde att jag inte funderade på självmord längre. Här klev jag in på vägen som hette "Överlevnad". Jag gjorde därför allt som förväntades av en tjej i 20 års åldern, jag skaffade familj - gifte mej och fick barn. Fick fast jobb på posten där jag trivdes mycket bra och fick flera fina vänner.
Trots det levde jag inte mitt liv, fast det var inget jag förstod då. Jag levde det livet normen pekar ut att andra och jag själv ska följa när det gäller att leva. Det kändes alltid som något fattades, men jag hade ingen aning om vad. Eftersom jag fortfarande bara överlevde dag för dag och mitt liv styrdes av rädslor att vara/bli misslyckad och orolig för alla problem och hinder som ständigt dök på min väg. Trots att allting löste sej på något konstigt sätt, så krympte oron och rädslorna ständigt min värld. Till slut så kraschade jag rätt in i väggen och kände att jag hade inga verktyg att hantera mitt liv längre.
Ljuset mitt i kaoset då jag tappat fotfästet var min psykolog, min man och mina barn. Vägen därifrån har jag beskrivit flera gånger tidigare, så jag går inte in på det här. En av de största AHA-upplevelserna var när jag förstod att det var jag själv som gjort mej sjuk, genom att fortsätta köra på och dessutom bara ta i hårdare då hinderna och problemen hopade sej. För den enkla sanningen är att hinder får man för att man inte är inne på sin egen livsväg.
Möter man hinder, så måste man sluta trycka sej framåt och istället stanna upp och fundera på vad som är fel. Min livsväg har jag lärt mej, är relationer, läkning av trauman och att dela det jag lärt mej med andra. 2018 blev för mej solklart vad mitt problem var då min psykolog ritade upp mitt livs "tält" , där de bärande pinnarna stod för relationer till familjen, jobbet, fritiden och mej själv. Tältpinnarna "jag själv" och "jobbet" hade fallit och tältpinnen "fritiden" var nästan helt av. När jag väl fattat vidden av den förändring jag var tvungen att göra för att hitta min egen livsväg, var jag livrädd.
Många månader av hårt inre jobb med att hantera mina känslor, tankar och läka alla gamla psykiska sår tillsammans med stark lotsning av min psykolog och kärleksfulla stöd av min man och barn, så såg jag ljuset till min livsväg glimta. 2019 var året då jag försiktigt trevade mej fram till vem jag var och vad jag drömde om. Eftersom jag alltid levt i överlevnadsmood, så har jag aldrig haft en dröm.
Det här trädet började sin återväxt samtidigt med mej och vi har båda varit igenom brutala trauman. Jag känner ändå nu att vi båda har en fantastisk framtid framför oss, trädet och jag. Det var inte något självklart för mej att känna. Från början tänkte jag aldrig på framtiden, det var först i slutet av 2019 som jag kommit så långt att jag tänkte och drömde mer om framtiden, försiktigt lite i taget. Det berodde på att jag började förstå vem jag var, vad jag ville med livet, fann mina drömmar och började hoppas (om än ytterst försiktigt) på i framtiden. Det där med att ens tänka på att något bra kunde hända mej i framtiden, var ännu inget jag någonsin tänkt på.